Vid El Mirador

Idag satt jag och läste en stund vid utsiktsplatsen, el mirador, här i Arequipa. Där var det lugnt och fint och luften kändes ren. Arequipa är mysigt och vackert, men trafiken är jobbig och det stinker avgaser. Och tutandet! De tutar precis hela tiden! Om en bil står efter en annan bil vid rött ljus, så tutar bilen bakom på bilen framför för att han bilen framför ska köra, trots att han rimligen borde se att det fortfarande är rött ljus! Han vill förmodligen bara säga: Sitt inte där och såsa till, för snart ska vi köra!, men det är otroligt irriterande. Tycker jag.

Idag hade jag den stora lyckan att finna en vegetarisk restaurang, Dia Verde, för lunch. De gjorde finfin reklam för sig på bottenvåningen, men diverse skyltar där det stod att de hade en vegetarisk restaurang på ovanvåningen. Glad i hågen traskade jag upp och bad om menyn. För att vara en vegetarisk restaurang så hade de väldigt mycket kött och kyckling på menyn, ca 90%. Men servitrisen förklarade att dagens lunch (menú) var vegetarisk, så den beställde jag. Först fick jag en jättetallrik med bastant majssoppa. Det låg dessutom två hela kokta potatisar och en morot begravda i soppan, om ifall en halvliter majssoppa inte skulle vara tillräckligt som aptitretare. Sedan kom huvudrätten bestående av en pocketboksstor broccoli- och blomkålsbiff, ett berg med ris med grönsaker i och grönsallad. Och givetvis bröd till, för att stilla hungern. Till efterrätt fick jag en bunke med någon slags gelefrukt, men eftersom jag inte är en grovjobbare som hade varit uppe och burit sten sedan klockan fem, så fick jag avstå den samt ungefär 2/3 av maten ovan. För detta kalas fick jag punga ut med 5 soles (= ca 12.50 SEK).

Sedan så gick jag på ett läskigt museum. Inkafolket offrade oskyldiga och vackra barn och ungdomar till bergsgudarna, och några av dessa barn har hittats så gott som intakta eftersom de har legat under snö och is i femhundra år. Den mest kända är Juanita som hittades på vulkanen Ampato 1995. Nu finns Juanita utställd i en frusen monter på Museo Santuarios Andinos här i Arequipa, tillsammans med föremål och kläder som också har hittats vid dessa offerplatser. Stackars lilla flicka.

El Mirador

Plaza de Armas Arequipa

Väldigt många duvor på Plaza de Armas

Arequipa

Arequipa

Monasterio de Santa Catalina

Här behövs inte så många ord.

Svenska ambassadens landrapport för Peru

Jag känner mig lite dåligt påläst om Peru, och försöker bättra på min kunskap genom att läsa lite här och där på internet t ex svenska ambassadens landrapport om Peru. Peru har ca 28 miljoner invånare och mer än hälften av invånarna lever i fattigdom, varav nästan en fjärdel i extrem fattigdom. Jag tycker mig ännu inte ha sett så mycket av den utbredda fattigdomen, men jag har ju heller inte varit på landsbygden eller i särskilt fattigt delar av städerna så det kanske inte är så konstigt. Jag har stött på en handfull tiggare på gatan, men inte särskilt många. (En handfull tiggare stöter man ju på hemma under två veckor också!). I andra fattiga länder jag har varit, t ex Kambodja och Zimbabwe, uppfattade jag fattigdomen som betydligt mer synlig och påträngande. Eller är det jag som börjar bli avtrubbad? Det hoppas jag verkligen inte. Om man läser svenska ambassadens reseinformation om Peru , så blir man rejält uppskrämd: demonstrationer, naturkatatstrofer, kidnappningar, stölder, överfall, trafikolyckor, och så vidare. Idag hörde jag att vägen till Cusco från Arequipa är blockerad på grund av strejker (vet inte vad de strejkar för eller emot), men det har förhoppningsvis löst sig tills jag ska till Cusco nästa helg. Och om vägen är avstängd så kör inte de bussarna, så det är ingen risk att jag blir strandad på vägen. Jag har inte upplevt en enda det minsta obehaglig situation, än så länge. Tvärtom så tycker jag att alla jag hittills har träffat har varit geunint trevliga och hjälpsamma. Hoppas det håller i sig! Givetvis är jag försiktig, och tänker att fortsätta vara det.

Idag har jag anlänt till Arequipa efter att ha rest från Trujillo till Lima i fredags natt (10 timmar), och från Lima till Arequipa natten till idag (14 timmar). Även om jag reste Cruzero Suite så är jag lite trött idag. I synnerhet natten till idag var aningen ansträngande eftersom jag för det första satt bredvid två extremt högljudda holländska tjejer, och för det andra satt framför en mycket gammal dam som var nästan döv. Den gamla damen pratade därför VÄLDIGT HÖGT och hennes två döttrar som var med henne pratade VÄLDIGT HÖGT tillbaka till damen. Till exempel så vaknade damen klockan 05:11 och var alldeles bestämt sugen på manzanilla (kamomillte), och detta undgick inte någon på bussen. Prisa gud för öronproppar! Även om de bara kunde lindra lidandet i just den här situationen, så är de alldeles oundgängliga för mig i detta land.

Arequipa är Perus näst största stad med ca 750.000 invånare. Staden ligger på 2380 meter över havet, så det gäller att vara om möjligt ännu försiktigare i solen här. Jag har bara gått en liten sväng i staden idag, och det verkar vara en väldigt mysig stad. Jag ser fram emot att utforska mer imorgon! Jag bor på La Casa de los Pengüinos som ägs av en holländsk-peruansk familj och det är än så länge superbra. Faktiskt så har alla ställen jag har bott på varit alldeles utmärkta, tack för det TripAdvisor!

Vi kom inte fram till Arequipa förrän vid 13-tiden, så det var intressant att resa längs la Panamericana i dagsljus även om vi mest reste genom öken, öken, och lite mer öken. Inte visste jag att det fanns så mycket öken i Peru!

Så här såg landskapet ut under större delen av bussresan.

På väg uppåt.

En by.

Längs vägen.

Oroväckande många kors längs la Panamericana

Vi, de drunknande av Carsten Jensen I

Nu när jag befinner mig här vid havet så tänkte jag att det var lämpligt att börja läsa Vi, de drunknande av Carsten Jensen. Det är lite svårt att vänja sig vid att det är ett hel by, “vi”, som berättar så den var lite seg i början. Men nu efter de första hundra sidorna så börjar det flyta på ordentligt, så vi får se hur det slutar.

Idag har jag varit i Chan Chan som är ett världsarv som ligger mellan Trujillo och Huanchaco. Jag hade sådan tur att precis när jag skulle gå in så stod de en grupp med fyra personer som behövde en femte person för att gå på guidad tur. Annars hade jag tänkt att ströva runt bland ruinerna själv, men det här var verkligen mycket bättre! Om jag inte hade gått med den duktige guiden så hade det mest varit som att traska runt bland en massa halvraserade väggar. Jag älskar den spanskan de pratar här! Den är så ren och lätt att förstå. I södra Spanien kan de inte prata spanska överhuvudtaget: de läspar och tappar alla s i slutet av orden. I Centralamerika är det bättre men jag tyckte ändå att de sluddrade en del, i synnerhet i djungeln i Costa Rica. Här är det bara en dröm: de talar så tydligt och fint! Som i Mexico, där kan de också tala ordentligt. Att tala spanska ordentligt innebär givetvis att tala så att JAG förstår. Det lustiga är att man kan ha ett helt samtal på spanska, och sedan avslutar den andra personen ändå med att säga Thank you eller Bye Bye. Varför, undrar jag?

Chan Chan var huvudstaden i Chimuväldet från 1000-talet till slutet av 1400-talet, när chimufolket besegrades av inkafolket. Chan Chan var en ganska stor stad som omfattde många kvadratkilometer (nästan 20, tror jag), men den del jag besökte var det gamla palatset. Det har varit helt begravt i sanden, men började grävas ut på 1960-talet. Chimufolket dyrkade månen och också havet, så många dekorationer påminner om tidvatten, fiskar och havsfåglar. Palatset är byggt av adobesten som är gjort av någon slags lera, smågrus och snäckskal. Nu kvarstår mest bara mer eller mindre intakta väggar av detta palats. Väder och vind ser ut att ha gått ganska hårt åt detta kulturarv även efter utgrävningen, och de största delarna av palatset har inget skydd alls. Chan Chan består av flera rektangulära kvarter, torg och en stor brunn. Det finns även gravar där de begravde mumier som de då och då tog fram ur graven och firade. Det var mycket intressant att höra guiden berätta om chimufolket och mochefolket, för annars är det ju mest inkafolket man hör talas om.

 

Chan Chan

Chan Chan

Chan Chan

Chan Chan med guide

Chan Chan

Chan Chan

Min far hade en dröm av Barack Obama

Jag har legat på stranden och läst sista halvan av Barack Obamas memoarer Min far hade en dröm. Den läste vi i bokklubben, men jag skummade sista halvan av boken för att hinna färdigt. Jag tänkte att den nog var värd en bättre och mer noggrann läsning, och det var den! I synnerhet den sista tredjedelen, som handlar om Obamas första besök i Afrika tyckte jag mycket om. I bokklubben kom vi överens om att vi gillade första delen om hans barndom bäst, men nu ändrade jag mig och gillade sista delen om Afrika var bäst. I mitten finns en del som handlar om hans liv i Chicago precis efter universitetsexamen, där Obama försöker jobba som organisatör och efter mycket slit gör succé. Det var också läsvärt och visar kanske allra mest på hans stenhårda övertygelse, men det kändes inte lika personligt som första och tredje delen. Det är helt otroligt att denne kloke, begåvade och ödmjuke man är USA:s president! Och tänk att USA har en president som har sovit på en trappa i New York utan knappt en krona på fickan! Det är nästan för bra för att vara sant. Nu blev jag sugen att läsa fortsättningen The Audacity of Hope också.

Stranden i Huanchaco är egentligen inte så himla fin, men den är ok. Det är egentligen mer en fiskarstrand och surfarstrand än en badstrand, men den är bra ändå trots att vågorna är höga och vattnet är iskallt. Jag vet inte hur många grader det är i vattnet, men man kan på sin höjd doppa sig och sedan rusa upp. Sanden är nästan svart och stranden är lång. Igår när jag gick ganska långt längs stranden så stötte jag på en stendöd strandad jättesäl, eller om det var en valross. Stor var den i alla fall. Jag såg inte vad det var förrän jag var nästan ända inpå den, även om jag tyckte att det luktade lite skumt. Jag trodde att det var en klippa i sanden, så jag blev helt förskräckt och vände genast helt om. Det nästan allra bästa med stranden är att man får vara ifred utan att en massa folk kommer fram och ska försöka en pracka på en saker att köpa, för det är man inte bortskämd med. Strandpromenaden är Huanchacos hjärta. Det är där det händer, om det händer. Längs strandpromenaden ligger en mängd restauranger, säkert ett 30-tal. Där finns också glassförsäljare, fruktförsäljare, kakförsäljare och godisförsäljare. På söndagarna lever byn upp och stranden och strandpromenaden fylls med helgfirare från Trujillo och turistbussar. Folk med bil gillar att köra ut på stranden och sitta och picknicka bredvid bilen, vilket jag har lite svårt att förstå.

Huanchaco är en fiskeby, som nu också ser en del turister. Fiskarna kör ut i små vassbåtar som har sett likadana ut i hundratals eller tusentals år. Fast jag såg faktiskt att de hade frigolit under vassen, och det kan de väl inte ha haft för tusentals år sedan? Men det är ändå imponerande att de ror ut i de här små vassbåtarna och fiskar varje morgon. Och fisk finns det sannerligen. När tidvattnet kommer in så kan man med blotta ögat se hur fiskstimmen hoppar i vattnet. Detta innebär såklart att de serverar fantastiska fiskrätter på alla restaurangerna här. Mina favoriter är ceviche (den peruanska nationalrätten – vit fisk som marineras i lime med chili), Arroz de Mariscos (risotto med skaldjur) och Pescado a la Plancha (grillad/stekt fisk rakt upp och ner). I synnerhet Arroz de Mariscos är spännande. Inget snålande med skaldjuren här inte, utan man får en tallrik som svämmar över av mer eller mindre mystiska kryp och krålare från havets botten. Räkor känner jag igen, och bläckfick och musslor, men vad allt det andra är har jag ingen aning om. Det är bara att tugga, njuta och vara glad! En lustig sak är att man alltid i Arroz de Mariscos får typ Findus majs-ärtor-paprika blandning, precis som i risotton i skolmatsalen. Jag har tänkt ta foton på goda maten flera gånger, men sedan när maten står på bordet så har jag varit så hungrig att jag har glömt bort det. Någon som är förvånad? Om man äter en menu vid lunchtid så består den av tre rätter, och kostar mellan 6 och 12 soles (= ca 15-30 SEK). Det peruanska standardpriset är nog egentligen 6 soles. Som hittat, får man säga.

Vassbåtar i Huanchaco

 

Huanchacos strand

Lunch på stranden i Huanchaco

Skolklass som badar. Dessvärre hade de inte gått i Mulle eller scouterna, för det såg ut som fan när de gick därifrån med flaskor, papper och plast överallt.

Solnedgång Huanchaco

Försäljare på strandpromenaden

 

The Sorrows of an American av Siri Hustvedt

Jag älskade What I loved av Siri Hustvedt, och inte blev jag besviken på The Sorrows of an American. Hela boken var en ren njutning. Det var nästan så att jag ville börja läsa den från början igen direkt efter att jag hade avslutat den! Dessutom så dök åtminstone en karaktär från What I Loved upp igen, så jag tror att jag måste läsa om den också för att minnas. Också börjar jag längta lite till New York, tur att jag ska dit snart!

Idag har jag varit i Trujillo. Att åka taxi mellan Trujillo och och Huanchaco kostar 10 soles (=25 SEK) och det är nog 10-15 km i alla fall. Att åka buss kostar 1,5 soles (3,50 SEK). Man ska ju inte slösa bort sina pengar i onödan så jag tog bussen, även om jag inte riktigt visste vart jag skulle eller var jag skulle gå av. Vi körde och körde och körde. När vi kom in i stan körde vi lite hit och dit och folk hoppade på och av. Jag frågade kvinnan bredvid mig om vi var i centrum, och hon svarade nej. Jag frågade om vi var på väg till centrum, och hon svarade nej. Jag frågade konduktören (alltså han som tar betalt och hjälper folk med barn, djur och bagage) om vi var i centrum, och han svarade ja. Så jag hoppade av bussen och chansade på en riktning. Sedan gick jag och gick och gick. Trujillo är känt för ett vackert Centro Historico med ett torg och katedral från kolonialtiden. Jag såg verkligen inget som liknade något som var vackert överhuvudtaget! Bara trafik och fula hus. Till slut gav jag upp och tog en taxi till Centro Historico. Då körde taxin mig tillbaka till nästan precis där jag hade gått på min långa promenad, bara ett halvt kvarter fel! Centro Historico var ganska fint, men Lima var betydligt mer imponerande. Jag träffade två amerikaner som hade fått stulen sin laptop i en buss och sin kamera när de använde den på en marknad. Och trots att de höll i kameran och faktiskt höll på att ta ett foto när kameran stals, så märkte de inte vem tjuven var! Sedan var jag så trött på att gå att jag tog taxi till busstationen för att köpa bussbiljetter till min vidareresa, och sedan taxi tillbaka till centrum, och sedan taxi till ett köpcentrum. Jag hade fått tips om att de sålde böcker på engelska i köpcentrumet, och det gjorde de, fast inget jag ville ha. Men de hade väldigt fint juldekorerat med guldiga plastgranar och spelade panflöjtsjulsånger i högtalarna. Inom Trujillo (som är Perus tredje största stad och ungefär dubbelt så stor som Malmö) kostar det 3 soles (7,50 SEK) att taxi. Jag har försökt luska ut vad bensinen kostar och jag tror att jag har sett skyltar där det står 8-9 soles (= ca 20 SEK) per gallon, så det blir väl 4-5 kronor per liter? Jag tror att taxi håller på att bli mitt nya beroende, jag får nog akta mig lite. Taxichaufförerna är så trevliga och snackar på om ditt och datt. När jag säger att jag är från Sverige så får jag nästan alltid responsen att svenskarna är buena gente (bra människor/bra folk). Klart jag gillar att åka taxi när jag får höra att jag är en bra människa utan att ha gjort något som helst för att förtjäna det!

 

Trujillo Plaza de Armas

 

Trujillo

 

Trujillo

 

Trujillo

Om sköldpaddor i wiki

Jag försökte utröna vilken sorts sköldpaddor som bor här på Hostal Naylamp i Huanchaco. Det finns två stycken, en stor som heter Cassiopeia som är riktigt framfusig och en lite mindre som jag inte vet vad den heter som är väldigt blyg. Det enda jag kom fram till var att det är någon slags landsköldpaddor, och det var kanske inget jag behövde slå upp för att förstå. Men jag lärde mig att sköldpaddors organ inte åldras nämnvärt: det är omöjligt för forskare att se skillnad på en femårig sköldpaddas hjärta och en hundraårig sköldpaddas hjärta! Cassiopeia är i alla fall väldigt nyfiken på mitt rum. Det måste vara något som hon tycker luktar gott här inne. Jag brukar ha dörren öppen när jag sitter ute på min lilla patio, och så fort hon ser det sätter hon fart på sina små sköldpaddeben och tar sikte på mitt rum. Sköldpaddor är inte så långsamma som ryktet säger! De är i och för sig inte snabba heller, så även i sin allra snabbaste sköldpaddeilfart så har jag inga problem att hinna först och stänga dörren. Än så länge, det är bara en tidsfråga innan Cassiopeia överlistar mig.

Huanchaco är en mycket lugn by. Efter klockan åtta på kvällen är det tyst och mörkt, förutom kanske två eller tre restauranger vid strandpromenaden som har öppet. Det är nog livligare i högsäsongen när det är varmare och fler turister. Även på dagen är det otroligt lugnt och fridfullt på gator och torg, det är bara vid strandpromenaden som det är något som skulle kunna kallas vimmel. Byn är inte vacker, men trivsam på sitt sätt. Alla är trevliga och hälsar Buenos Dias/Buenas Tardes/Buenas Noches, men annars får man strosa ifred. Överhuvudtaget är peruanerna väldigt trevliga och hjälpsamma. Strosandet blir dock begränsat eftersom man kan gå från den ena änden av byn till den andra på tjugo minuter. Husen påminner om husen i Mexico, fyrkantiga och tillbommade, men de gömmer kanske oanade oaser i sitt inre. Det finns ingen rikig affär à la supermarket i Huanchaco, men väldigt många små bodegas (kvartersbutiker). På det hela taget är detta en exemplarisk plats att bara ta det lugnt och ha det skönt (och göra utflykter, om det blir för tråkigt). Vädret är precis så som jag gillar det: cirka 25 grader och ganska soligt på dagarna, men svalare på nätterna så att man får sätta på sig sin fleecetröja och mysa till det.

Apropå djur så träffade jag en grekisk tjej som varit ute och rest i ett år. För tre månader sedan kände hon sig lite ensam och skaffade sig därför en liten vit råtta som reskamrat. Denna råtta bär hon med sig överallt i en skokartong. Förutom när hon glömmer skokartongen på lite olika ställen, som i hotellreceptionen och på restaurangstolar. Som tur är så hade ingen hittills slängt kartongen innan hon kommit ihåg den och gått tillbaka för att hämat den. När jag frågade vad hon skulle göra med sin råtta när hon ska hem till Grekland så svarade hon att nog skulle försöka smuggla hem den i behån. Hm… Jag sade att jag tyckte att det lät som en dum idé, men jag tror att hon bara tyckte att jag var en tråkig, negativ, oflexibel och allmänt idédödande människa.

Annars har jag inte sett några speciellt spännande djur. Här finns inga mygg, och det är underbart! Min solbrändhet har börjat ge med sig och jag har börjat med akut fjällning istället. Jag ska vara så otroligt försiktig utomhus hädanefter!

Cassiopeia målmedvetet sprintande mot min dörr. Ser ni hur huvudet är på skaft? Detta är en sköldpadda som vet vad hon vill.

Huanchaco

Kyrka i Huanchaco.

Bodega i Huanchaco

Bodega i Huanchaco.

Huanchaco

Huanchaco

Magazine Cruz del Sur

Bussbolagets informationsbroschyr Magazine Cruz del Sur var ganska ointressant. Det intressantaste som stod var att man bara får kissa på toaletterna. Om man måste göra något annat så ska man säga till chauffören så att han kan stanna någonstans där man kan utföra sitt behov. Nattbussen från Lima till Trujillo tog nio timmar, och det var mycket nio bekväma timmar. Jag reste med Cruz del Sur som ska var det bästa och säkraste (och dyraste) bussbolaget i Peru. Biljetten kostade 90 soles (= ca 225 SEK), vilket inte direkt kändes som ett överpris för en niotimmarsresa med ett sådant lyxåk. Fast man kan såklart betala mindre än hälften och åka med en vanlig skruttig Swebus-buss, men vem vill göra det när man kan åka med en Cruzero Suite? Bara namnet får en ju att tänka på ett kryssningsfartyg i Karibien, matroser i vita kostymer, paraplydrinkar och kanske lite bingo eller annan lättsam aktivitet. Cruzero Suite hade i och för sig ingenting av detta, men Cruzero Suite hade megasköna lyxfåtöljer (tänk E-Cliner 2000 som Rachel köper i ett avsnitt av Vänner) som kunde fällas bak och ut och förvandlas till en slags väldigt skön fåtöljsäng. Och så fanns det en käck värdinna på varje bussvåning som kom med te och snacks. Och det bästa av allt: alla fick individuella hörlurar till tv- och musiksystemet! Annars hade jag helt säkert tvingats lyssna till en Pan Classics from the 80′s hela natten. Jag är redan trött på panflöjter, trots att jag inte ens har varit här en vecka. Panflöjtspop spelas överallt i affärer och på restauranger, det går inte att undkomma! Jag tror att det finns ett hemligt budskap bakom panflöjterna, det flöjtas in i hjärnan utan att man märker något, sakta bryts man ned, och snart är man slav under panflöjten! Då finns det bara en sak att göra: att ikläda sig en poncho och ställa sig på Gustav Adolfs Torg och flöjta fram Chiquitita. Det är bara en tidsfråga, tro mig. Hur som helst, att checka in på Cruzero Suite var som att checka in på ett flyg. Först så checkades bagaget in på ett ställe, sedan kontrollerades pass och biljett på ett ställe, sedan kontrollerades handbagaget av en säkerhetsvakt med metalldetektor och sist kontrollerades jag själv också med metalldetektor. Och inte nog med det: innan bussen körde så filmades alla passagerarna med videokamera! Det har skett en del busskapningar i Peru, så bussbolagen har skärpt sin säkerhet. Men min Cruzero Suite gled så fint genom natten och anlände tryggt till Trujillo (utan bajsstopp, vad jag märkte). Eftersom det var mörkt ute så såg jag inte så mycket (jag sov ju så gott i min Cruzero Suite-fåtölj!), men när vi körde ut från Lima märktes vilken stor stad det är. Där satt jag i min Cruzero Suite och tittade ut på folk som letade i sopor och bor i plåtskjul. Världen är alltför orättvis. Och sedan var det mest öken öken öken, riktig stenöken. Från Trujillo tog jag taxi till Huanchaco, ett fiskeläge någon mil utanför Trujillo, och här är jag nu.

Jag hade förresten ett mycket intressant samtal med taxichauffören som körde mig till bussen i Lima. När jag sade att jag var från Sverige så började han genast prata om Volvo. Han var mycket förtjust i Volvo, det fanns faktiskt ingen ände på hans lovord. Han sade att Volvo är det enda som fungerar att köra med i Anderna och därför kör alla Volvo där. Han försäkrade mig att Volvo är extremt populärt i Peru. Eftersom jag ännu inte har sett en enda Volvo så gjorde detta mig en aning fundersam. Jag berättade i alla fall att Volvo förmodligen snart blir kinesiskt, och detta gjorde honom mycket ledsen. Det var de sämsta nyheterna han hade hört på mycket länge (malas malas noticias, muttrade han flera gånger). Hur ska det nu gå för Volvo – kineserna kan ju ingenting om teknik! Jag försökte trösta honom med att säga att utan kineserna kanske Volvo överhuvudtaget inte kan finnas kvar, man kan faktiskt säga att kineserna räddar Volvo! Men nej, detta gick han inte alls med på! Alla i Peru kör Volvo, så Volvo måste gå mycket bra! Jag försökte fråga lite försynt om han kunde peka ut en Volvo för mig under vägen, eftersom jag inte hade sett någon Volvo hittills i Peru. Och det dröjde inte mer än fem minuter förrän han på motorvägen pekade ut en jättelik lastbil! Aha, ett ljus gick upp för mig! Jaså, menar du Volvos lastbilar! Ja givetvis, svarade han. Då kunde jag lugna honom med att säga att jag inte trodde att lastbilarna kommer att köpas av kineserna, utan personvagnarna. Han andades ut och sade självsäkert att Volvos personbilar inte är något att ha – det ska vara Mercedes eller BMW. Man får säga att han hade väldigt starka åsikter för en man som själv kör runt i en mycket risig Honda. Sedan snackade vi lite om Sveriges lag i fotbolls-VM 1994 (enligt honom var Ravelli loco och Ingesson fuerte), och sedan var vi framme.

Om volontärmöjligheter

Jag är fortfarande i Lima. Jag hade tänkt att ta bussen till Trujillo över dagen idag, men Johana på D’Osma B&B (kan varmt rekommenderas, men öronproppar är ett måste!) övertalade mig att det var bättre att ta nattbussen. Jag tycker egentligen bättre om att resa under dagen, så att jag se omgivningarna vi passerar. Ibland kan det dock ha sina fördelar att resa över natten så att man kommer fram när det är morgon, och de ljusskygga individer med ont i sinnet som håller till på busstationer världen över förhoppningsvis har gått och gömt sig någonstans.

Mitt ansikte är fortfarande rött och svidande. Usch, jag måste ha bränt mig något ohyggligt! När jag gick från mitt B & B imorse så gick jag förbi en vakt/polis (det finns många många här i de rika delarna av Lima) som pekade ut en utkiksplats en bit bort som han tyckte att jag skulle besöka. Han följde mig dit och när jag gick förbi ett lite café så kom ägarinnan ut och sade Buenos Días och frågade om jag inte ville ha en cafecito. Och sedan sade hon på spanska till vakten: “Ellas no se maquillan” och skakade lite på huvudet. Alltså: “De (utlänningarna antar jag att hon menar) sminkar sig inte”! Hon var själv i värsta krigsmålningen kan jag tillägga. Jag förstår bara inte hur mitt stackars röda fejs skulle må bättre av SMINK?! Men hon tyckte tydligen att mitt puffiga röda ansikte med plirande grisögon helt klart behövde lite extra färg. Tja, sämre kan det kanske inte bli, men ändå. Inte kom jag på någon smart kommentar tillbaka till sminkdamen heller, utan tyst som en mus var jag och bara promenerade vidare. Jag försöker i alla fall hålla mig undan eventuella solstrålar även idag. Sitter nu på Starbucks och dricker kaffe och surfar på internet. Och sedan blir det kanske en bio här i det tjusiga köpcentret Larcomar i Miraflores. Ja, jag vet, Starbucks och bio är sådant jag ska unna mig i slutet av en strapatsrik resa på diverse obekväma bussar och många kilometers bärande av ryggsäcken på dammiga grusvägar i stekande hetta, men jag har faktiskt semester! Ok?! Jag sitter och surfar och försöker hitta en organisation där jag skulle kunna volontära i en kort period, max två veckor. Helt förståeligt så är det inte så många trovärdiga organisationer som tar emot volontärer i så korta perioder, men kanske kanske…

Här i Lima är det fortsatt molnigt. Himlen är nästan konstant blygrå. Tydligen är det så här från april till december. Det kallas garúa och är någon slags kustdimma, och det har ingenting med föroreningar att göra. Luften känns faktiskt ganska frisk, i alla fall ute vid kusten. Lima består av många olika stadsdelar. I centrum finns de flesta kända historiska byggnader och museuum. Limas gamla torg och katedral är väl värda ett besök. Det är dock ganska smutsigt och trafiken är helt vansinnig. Därför väljer de flesta turister att bo i San Isidro, Miraflores eller Barranco, som ligger längs kusten en bit bort från centrum. San Isidro kan man säga är ambassad- och finansdistriktet, Miraflores är lyx-och turistdistriktet, och Barranco är lite mer bohemiskt och fullt av mysiga restauranger och barer. Längs kusten uppe på berget finns en mycket fin strandpromenad, så man kan gå kilometer efter kilometer längs vackra planteringar med utsikt över stranden och havet. Folk rastar sina hundar och joggar och det påminner inte så lite om Ribban egentligen…

Hemhjälpar rastar hundar på El Malecon (strandpromenaden) i Miraflores. Jag hörde dem tala om tvättmaskiner. Man kan fråga sig varför man har hund om man låter hemhjälpen rasta den?

 

Uppsprickande molnighet över Miraflores och köpcentret som är insprängt i berget.

Lokal transport.

Lonely Planet Peru

Kanske så dags att börja läsa om Peru idag, men varför ändra den gamla mer eller mindre framgångsrika traditionen att göra allt i sista sekunden? Jag kan i alla fall konstatera att det finns hur mycket som helst att se och att tiden inte kommer att räcka till. Jag har bestämt mig för att inrikta mig mer mot ruiner och arkeologi än djungel och natur. Men first things first: imorgon bär det av norrut för sol och bad!

Till min stora förvåning har jag noterat att min kamera fortfarande är sönder. Den gick sönder i Malaysia i april och har sedan dess legat bortglömd och ignorerad i en väska. Jag tog förgivet att kamerna under dessa sex månader av vila hade kryat på sig, men ack ack! så fel jag hade. Jag är alltså i ett av världens vackraste och mest fotogeniska länder utan kamera. Fast mobilkameran har jag förstås. Det kommer att bli spektakulära bilder.

Sedan så har jag gjort ett riktigt nybörjarmisstag, nämligen att tänka bara för att solen inte syns så finns den inte. Detta har resulterat i ett extremt rött nylle och en svidande nacke, och en dag mestadels inomhus idag. Därav maratonläsningen av Peruboken.

Mina  intryck av Lima hittills: bättre än förväntat, högljudd och stinkande trafik, vänliga människor som talar en spanska som är lätt att förstå, mycket fleece (vad hade folk på sig här innan fleecen fanns?), fantastiska museum som jag vill komma tillbaka och se mer av, och delikat kinamat så kallad “chifa”.

Den fantastiska inledningsbilden - Lonely Planet, öronproppar och en fleecefilt. Samt mina rena smutstvätt; hämtad, tvättad och lämnad samma dag. Vem har sagt att man ska tvätta INNAN man reser någonstans? Bättre att packa ner all smutstvätt och få den tvättad på plats såklart! Förstår inte att jag inte har tänkt på det förut.

Love in Lima. El Beso x 2.

Miraflores. Solnedgång utan sol.

Korset

Barranco

Koparaden har kommit till Lima